Hej alla!

Det var ett tag sen nu jag skrev och det har sina orsaker. Har inte mått så bra, och gör det fortfrarande inte, så detta inlägg kanske inte låter så muntert. För många  år sen fick jag diagnosen DEPRESSION och den spökar till och från fortfarande. För det allra mesta känns det bra, men sen kommer dessa perioder då allt rent ut känns bara skit. Ibland finns ingen orsak och ibland dyker det upp nåt som får det att kännas som man är lägre ner än skosulan. Som nu...finns det en orsak till varför, men jag tänker inte gå in på det här. Man tänker på det som är och omedvetet har tankarna på det som också varit glidit in i ditt medvetande...det gör inte saken bättre och sen sitter man där. Ofta oförmögen att klättra uppåt, är det lättare att rasa ett steg längre ner. Hur många gånger har man inte fått höra att "det är bara att rycka upp sig"? Men herregud, hade det varit så lätt så hade jag nog sett till att inte hamna där jag för tillfället är...I promise you!!! Man anstränger sig ibland för att vara glad...du ler...skrattar när du är bland folk...tills du blir ensam igen! Då kommer dessa tankar smygandes på dig...som en parasit som vill äta upp dig inifrån. En del säger att dom också kan känna sig deppiga, men det är ett stort steg från deppighet till deprssion. Men jag klandrar ingen för det...det kan vara svårt att sätta sig in i en situation man kanske inte varit i själv. Det bästa sättet jag kan förklara det på är att lägg till den känslan 100 gånger till, så kanske...eller i dom värsta fallen kanske 500!!! Men idag kan jag hantera den känslan mycket bättre än för många år sen, då jag var sjukskriven. Det är bra och känns även så jäkla bra. Men ensak är jag, nästan intill tårarnas gräns glad för, och det är ZELDA!!! Hade jag inte haft denna underbart, goa och fina hund...ja då vet jag inte vad som hänt...vill och vågar inte tänka på det. MEN...efter regn kommer ju som bekant...SOLSKEN! Och det ser jag fram emot...för jag VET att det kommer!

KRAM till er alla!!!