HURRA...HURRA...världens bästa ZELDA fyller ju 7 år idag. Och självklart skulle det firas med ett mindre dunder och brak. Dagen var inte bättre än att även världens bästa STELLA förgyllde denna högtid!

Nåväl...gräddtårta blev det ju inte och inte heller några flottiga munkar som lägger sig på fel ställen (är ju förresten inget för en hund, även om det skulle ha uppskattats...jag lovar!!!) Nä, en tallrik med lite banan och persika, ett märgkex och några torkade Lyxsnittar med lever blev det dock, vilket försvann fortare än det kom på tallriken. Till barnbarnets och min skönsång åtnjöts dessa delikatesser fullt ut och utan att (nästan) blinka!

Nu ligger födelsedagshunden nedanför soffan och är förhoppningsvis nöjd och säkert hoppas på att man ska fylla år i morron med...och nästa dag...och nästa...och...!!!

(pssstt...som ni kanske vet är bilderna klickbara och visas då i större format)

Trodde att det skulle bli en helt vanlig morgonrunda, som det brukar vara, typ. Men icke sa nicke, fast på sätt och vis blev det ju ändå det, men känslomässigt var det som en storm av känslor. Det var så...MAGISKT på nåt sätt. Känslorna som kom över mig fick mig att känna att ALLT var med mig, det fanns inga bekymmer. Det kändes så skönt att känna solens lagom varma strålar lysa på oss och ett tag kastades jag nästan tillbaka till barndomens bekymmerslösa tillvaro. Jag var för ett kort ögonblick den där lilla flickan som tog mamma i hand och vi gick ut på picnic med min trekantiga favoritfestis med citronsmak. Morgonen var MIN med all dess skönhet och dagen skulle bjuda på den där härligt lagomvarma dagen med lek och stoj. Jag kan egentligen inte fullt ut berätta känslan jag hade, det är svårt att beskriva en känsla, men på något sätt var jag inte ensam (självklart inte...ZELDA var ju med) men det var även ett annat sällskap jag inte kunde se, bara känna närvaron av. Jag ville inte gå hem, ville ha kvar den sköna känslan av frid, av lugn, av...KÄRLEK    Så vi satte oss på en liten berghäll, precis bredvid dagiset och bara...NJÖT! Ville stanna kvar, ville boa in mig i all denna kärlek och frid som omslöt mig. Jag rös av välbehag och skäms inte ett dugg för att erkänna att allt detta gav mig blöta ögon. Jag kommer att bevara denna känsla djupt inne i min själ...plocka fram den när livet känns svårt. Känner en sådan tacksamhet över att vara jag...över allt livet gett mig...över allt jag har. Jag älskar mitt liv trots vissa motgångar. Men...jag har KÄNSLAN